268 barnd omshemmet. det goda, framför allt genom att följa ett af faderns oftast upprepade valspråk: »vinn på dig själf!» Redan när det gällde härdning, vädjades till denna fria vilja. När Zachris skulle ut och sökte öfverplagg eller mössa, sade fadern ofta: »Hvad skall du med sådant? Kan du ej vara utan?» Och när barnen fingo godsaker och genast ville inmundiga dem, så hette det: du får äta det nu, men försök om du kan spara det till i morgon. Och då kunde det hända, att Sophie var starkare än Zachris, och så kände sig Zachris efteråt till mods alldeles som Tutteli, när han »gått efter snålheten» och inte efter »lyda mor». Men öfningarna i försakelse gingo än längre. I en täflan i kälkåkning hade Zachris med sin oförlikneliga kälke Moppe besegrat smedens Josua med Flinken. Men Himmelsbacken var farlig, kälkspåret krökte sig skarpt vid randen af en klyfta. Josua hade farit förut, och Zachris hann upp honom just på det farliga stället, såg ingenting för den yrande snön och stötte så häftigt till Flinkens bakmedar, att både Flinken och Josua tumlade ned i klyftan. Flinkens medar brötos af, Josua själf bröt ena armen och vrickade ena foten. Men han förebrådde ej Zachris, utan urskuldade honom. Zachris for ju på Moppe, och Moppe var då verkligen en makalös kälke, då den hann opp Flinken, som ändå hade så stort försprång. När Zachris berättade detta för fadern, sade denne: — Flinken ligger nu med afbrutna medar. Hvar skall Josua få en annan kälke? Och så begynte det arbeta i lille Zachris, som nog förstod meningen. Och tre dagar därefter fick Josua Moppe till tröst, där han låg med sin afbrutna arm.