270 barndomshemmet. Värre är det med egennamnen: dessa skrifvas mycket ofta »fonetiskt». Iyikaså förekomma ej sällan ordformer ur talspråket, delvis dock senare ändrade. Öfver hufvud synes att uppmärksamheten på skriftspråket redan var vaken samt säkerligen äfven underhölls och utvecklades af far och informator. Men faderns omsorg sträckte sig ännu längre än till blotta upptecknandet af hvad som hände och formen därför. För samma 2 oktober, då anteckningen i permen gjordes, finnes äfven inuti almanackan ett tillägg. Sonen har först skrifvit: »fick vi 33 sikar», och så fortsätter fadern: »s. d. erfor jag att man genom vårdslöshet ådrager sig förtretligheter. Päron[= potates]uptagarena hade förstört några stånd, med hvilka jag gjort ett litet experiment, och jag hade glömt att varna dem därföre.» Sannolikt ville fadern härmed antyda önskvärdheten af att sonen skulle öfva själf reflexion och anteckna dennas resultat. Men någon verkan af denna fingervisning skönjes ej i dagboken: ända till årets slut äro anteckningarna lika korta och hafva samma rent faktiska innebörd som dittills. Reflexionens tid var ännu ej kommen för gossen. Ihärdigheten i det goda kunde däremot äfven på andra sätt främjas, och föräldrarna sökte ock med ali flit lära barnen arbetsamhet. Ett annat af faderns älsklingsvalspråk var »nulla dies sine linea». Ordet tidsfördrif var honom däremot en styggelse. Huru vill man, sade han, fördrifva något så dyrbart som tiden, det ämne hvaraf lifvet är gjordt? Barnen skulle alltså väl ha frihet, men också arbeta, om än blott med att fläta pappersremsor, tälja en sprätt-båge eller hjälpa till i potatislandet. Och i trädgården