skodan. uträttar man mycket. Gamla far sade ofta: »det är värst i portgången»; jag glömmer ej sanningen däraf, och det bör äfven lära dig att ej misströsta, om det äfven ibland skulle se mörkare ut . . Ivitet pengar (45 rdr rgs) medföljer nu härjämte. Jag skulle gärna bifoga mera, men denna gång är jag själf i liten knipa, som du ej torde undgå inse ofta inträffa, då man i dessa tider anlägger bo. Kommer du i behof, så bör du låta veta därom, ty med nöje vill jag hjälpa till, då du fortfar att arbeta dig fram.» I samma bref uttalar sig farbrodern om brorsonens plan att söka kondition. »Det är visserligen af vikt att erhålla en sådan, i synnerhet hos godt folk. Man lär själf under det man lär andra, och hvad som vinnes, då man får se människor skicka sig i olika ställningar af lifvet, är ej att förakta.» I enlighet med detta råd beträdde då Franz samma väg som far och farbröder gått: äfven han blef informator, medan han läste sig till präst. Och därunder kunde nu han i sin tur vara farbröderne till tjänst, bland annat med att anskaffa barnböcker åt lille Zachris. Ibland var han ock på besök på Kudnis, och att därvid förhållandet kusinerna emellan redan tidigt var förtroligt, synes af att han i april 1823 skrifver till faster Sophie: »Iyilla Zachrises känga lämnade [= blef kvar] i min stöfvel och Häggströms gossar i Åravais kommo underfund därmed.» När han blifvit prästvigd, förordnades han våren 1824 till nådårspredikant efter faderns efterföljare, kapel-lanen Mathesius i Nykarleby. Helt naturligt föll det sig då, att han bodde på Kudnis och öfvertog Zachris' undervisning. Och till kamrater fick denne både systern och kusinerna Rosalie, Mathilda och Alexander Lithén,