293 i/äxor och romaner. religionen, sedoläran och vitterhets-arbeten), så bör man vänja sine disciplar att med känsla höra och läsa, att röras och genomträngas däraf. Därtill bidrager åter en god declamation ganska mycket, och att läraren själf icke med köld och indifference, utan med känsla och rörelsë handterar saken; att han ej vidlyftigt och subtilt analyticerar det vackra, utan lifligt föreställer det, etc.» Därjämte böra barnen naturligtvis dock äfven läras att tänka. Men också detta sker i början bäst genom att ansluta sig till det som de känna och ha inträsse för, således genom att tala öfver ämnen ur »det allmänna lefvernet», hvilka äro barnen bekanta, och genom att låta dem själfva muntligen och sedan skriftligen åt andra meddela sin kunskap. De böra få för sina kamrater återge intressanta fabler, händelser och sagor, dem man förut för dem med tillbörlig deklamation berättat. likaså böra de vänjas att säga sitt omdöme öfver personer och gärningar, enligt de grunder man vid läsningen dem bibragt. .1 dessa råd, likasom öfverallt i de detaljerade anvisningar Porhan ger rörande inlärande af olika ämnen, visar han en uppfattning, principiellt fullkomligt öfverensstämmande med den, som i våra dagar begynt kämpa mot den hittills rådande alltför förståndsmässiga. Detta är ock lätt förklarligt: denna i vår tid »nya» uppfattning tar likasom Porthan naturen till rådgifvare, och barnanaturen är sig alltid lik. Så kommer Porthan ock i det viktiga kapitlet om språkundervisningen till alldeles samma ståndpunkt som våra dagars »nya metod». Färdighet kan ej vinnas genom att börja med allmänna regler, hvilka man ej sedan i förekommande fall kan tillämpa, utan blott genom