skoi.an. 287 emellertid antaga, att gossens undervisning i hemmet, så mycket som förhållandena medgåfvo, hölls natur enlig, och att han alltså fick arbeta och utveckla sig vida friare än de af hans jämnåriga, som samtidigt gingo i publika skolor. Visserligen fick han (enligt en anteckning af honom själf från 1836) redan 1825 göra början med katekesen (Lindbloms); men att döma af det sätt, hvarpå Franz Toppelius senare uppfattar religionen och religionsundervisningen, har man ali anledning att tro, att han äfven nu sökte låta trossanningarna framstå för lärjungen mera såsom lif än såsom dogmer. Och hvad beträffar bibliska historien, så lästes denna efter Rosenmüllers lärobok, hvilken är rätt »rationalistisk». Det heter däri t. ex. om syndafallet, att de första människornas olydnad i bibeln framställes »i en lärorik bildlig berättelse», och hur kvinnan lät förleda sig »kan ej tydligt förklaras» — ja i vissa upplagor af boken uttalas den förmodan, att den frukt Eva åt kanske var hälsosam för ormen, men skadlig för människan. Vid åtta års ålder började gossen (enligt nyss citerade anteckning) med latinet, helt visst efter Yckenbergs elementarbok, som innehöll allehanda fabler, sedelärande berättelser, anekdoter med moraliska slutsatser samt smärre historiska och geografiska skildringar. Vid nio år påbörjades undervisningen i grekiska. År 1828 hade han i latinet redan hunnit rätt långt i Cornelius Nepos. Ty den 13 mars heter det i almanackan: »började jag med epaminondas» och den 2 maj »började jag med Cato». Hvarför särskildt den femtonde »fältherren», Epaminondas, ansetts värd att omtalas är ej lätt att med