290 i/äxor och romaner. I sin helhet sedda gifva dessa almanacksantecknin-gar, som naturligt är, det intryck, att det är ett barn som gjort dem. De visa icke något spår af andra intressen än sådana, dem hvilken någorlunda vaken tioåring som helst kan hysa. Och huru typiskt barnsligt är det ej att han lackar julklappar redan den 4 december! Men å andra sidan visa faderns anteckning, arten af läsningen, deltagandet i danserna på rådstugan m. fi. omständigheter, att han af omgifningen, med hänsyn till både rättigheter och plikter, i vissa afseenden behandlades som en person äldre än han verkligen var. Och samma intryck får man ännu långt senare; ja hela ungdomstiden visar oss samma dubbellif: ett i öfvervägande grad barnsligt och ett vida framom hans år. Själf ställer han sig än på den ena, än på den andra ståndpunkten: ofta känner han sig och handlar barnsligare än omgifningen förutsätter; men ibland förvånar han genom sådant som ingen väntat af hans år. Att detta dubbellif kom att fortfara länge nog, berodde utan tvifvel äfven därpå, att han snart kom in i en, och senare i en annan, ny omgifning, där människorna, om än fortfarande öfver hufvud välvilliga mot honom, dock ej hade reda på allt som rörde sig i hans vakna intelligens och rika känslovärld. Och när han sedan återvände hem, då förstodo ej heller de hemmavarande alltid, att »lille Zachris» ej mer var så liten man trodde, utan att han hade sett, erfarit och observerat mer än man anade. * Under faderns insiktsfulla ledning och med den begåfning sonen ägde hade han säkert utan någon svårighet kunnat få fortsätta att njuta privàtundervisning ända