skoi.an. 30i Emellertid var han ej alldeles att leka med, ty då Topelius en gång företog sig att bli borta från en rysk lektion, fick han göra bekantskap med »klobban». En annan gång hände honom det samma af en liknande anledning: han hade en söndag ej varit i kyrkan. »Gudsfruktan inplantades nämligen i pojkarne», berättar han själf, »med tvungen k3rrkogång, efter hvilken de måste i skolan redogöra för predikans innehåll; annars vankades smörj.» Antagligen led han plaggorna bägge dessa gånger — de enda då sådan aga för honom kom i fråga — med den spartanska ståndaktighet, som hörde till god ton bland kamraterna — ifall man ej beträffande någon lärare hade kommit i erfarenhet af att hans vrede försvann om man duktigt jämrade sig. Eljes kunde lärjungarna till och med inbördes öfva sig i sådan ståndaktighet. Klassens alumner hade sig ålagdt att i tur, en för hvarje vecka, leverera till skolan de ris, af hvilka klobborna fabricerades, och det som vid veckans slut fanns.i behåll öfverläts af veckans »virgarius» åt den som var närmast i tur, antingen för slantar eller för ett öfverenskommet antal slag, som man med stoiskt lugn lät slå på den utsträckta handen. »Det var den tidens sätt att uppmuntra sparsamheten», säger Snellman. Om Topelius sålunda fick lära sig »ett noggrant iakttagande af de för ett samhälles bestånd nödvändiga, ehuru stundom tillfälliga yttre formerna», så fick han ock »genom det dagliga umgänget med kamrater» inhämta åtskillig »lef nadserf ar enhet». Den klass, i hvilken han vunnit inträde såsom primus, var icke liten: den räknade trettiosju lärjungar. Elfva voro söner till präster, tio till borgare, sju till civila eller