302 i/äxor och romaner. militära tjänstemän, nio till betjente (klockare m. fi.) eller allmogemän. För tjugufem lärjungar anges hemmets förmögenhetsgrad med termen »behållen», för de öfriga med »fattig» — ingen enda »förmögen». Stor åldetsskillnad rådde. En af kamraterne var sålunda född, väl ej alldeles »förrän ryssen kom i landet», men i alla fall såsom svensk undersåte, d. v. s. före freden i Fredrikshamn. Och från 1809 till 1818 voro alla år representerade, talrikast åren 1814—1816 (med 7, 8 och 7 elever), därnäst kommo Zachris' årsbarn (6). I sin helhet tagen var klassen i medeltal mer än två och ett halft år äldre än han. »Kamratlifvet i skolan», säger skalden själf, »var tämligen groft, men icke osedligt.» Han hade att göra med »hårdhändta, råbarkade, men ärliga och trofasta pojkar i vadmalströjor och pjeksor». Och han tillägger: »Mina första klasskamrater underläto icke att på sitt sätt uppfostra den stillsamme gossen, hvilken de i början misstänkte för att vara rektorns bortklemade gunstling. Där haglade många skarpa snöbollar, många hårda trampningar på foten och vänskapsfulla knytnäfsrapp öfver tröjan och byxorna, innan gossen lärde sig svara i samma stil och slutligen vann sina kamraters förtroende.» Från skaldens »Hågkomster» är kändt huru det gick med hans utrustning för den högnordiska vinterkampanjen. »Ivammskinnsmössan behölls, men fick ej neddragas öfver öronen, vantarna höllos äfven till godo, men galoscherna blefvo ett så utmärkt föremål för kamrater nes drift, att de redan andra dagen i skolan förpassades till en vrå, där de blefvo liggande för efterkommande vekligare släkten.»