vid barndomens gräns. 339 Detta skedde förnämligast så, att gossens känsla för hemkretsen bibehölls vaken och varm. Då vi ej från denna tid ha att anföra några bref från sonen, kan det ej afgöras om föräldrarna, då de sökte hålla sonen i fortfarande förbindelse med hemmet, därvid leddes af medveten sträfvan att motverka främmande inflytelser, eller om hemkänslan hos sonen var så stark, att de funno honom själf önska veta hvad som tilldrog sig hemma. Kanske var bådadera fallet; säkert är att Zachris hölls noga underkunnig om lifvet i hemmet och dess omgifning. Och i dessa underrättelser är det ej föräldrarnas synpunkter som råda, utan hans egna. Detta delvis därför att han ofta får sina notiser af jämnåriga, främst systern och Alexander Lithén; föräldrarna uppmanade både dem och sonen till en sådan brefväxling. Men dessutom hade modern, då hon återvände efter att ha följt Zachris till skolan, tagit med sig till Kudnis systerns äldsta barn, dottern Sophie, då åtta år gammal. Och till julen 1829 kommo farbror och moster för att af hämta henne, men medförde i stället den fyraårige sonen Gustaf, som nu i sin tur stannade hos sin moster. Därigenom sammansmälte, kan man säga, de båda hemmen till »en enda kär familie» och deras barn till en enda syskonkrets. Zachris' föräldrar betrakta dem äfven så; de uppmana t. ex. sonen att vara snäll och eftergifvande mot »bröderna» eller »små syskona» i Uleåborg — utom Gustaf fanns ännu en gosse, Oscar, född 1828; ytterligare en dotter, Fanny, föddes 1830 — och på samma sätt hälsas Zachris från »systrarna», de båda Sophiorna. På Kudnis fortsattes sålunda samma glada barnalif som förut, hvilket kanske ej varit fallet om systern varit