3 oS läxor och. romaner. »lyilla Gustav hälsar och han föreställer ofta din person och kommer och hälsar från Uleå. Han står nu bak på min stol och håller mig om nacken och säger: ser intet Mamma Zachris?» — Och längre fram i samma bref: »I söndags var här en hop pojkar hos Gustav, och här var ett väsend, som då du var hem [ma] med dina kamrater.» När Zachris läser dessa notiser, är det som skulle han se sig själf i spegeln, och intrycket blir så mycket friskare, då han tidigare under nästan ett helt år i Uleåborg sett lille Gustafs företag och upptåg. Men på samma gång han kan känna igen sig själf i kusinen, är han »stor» i förhållande till denne. Och så kan man säga, att han till barnavärlden redan nu intar den dubbelställning, hvilken framdeles blir så karakteristisk för hans sagor och hvilken just ger dem deras egendomliga tjusning. Ännu som författare ser han barnen med deras egna ögon och skildrar dem så att de känna igen sig; men han står ock på samma gång utanför och ofvanför barnauppfattningen, dock ej så att han skulle ringakta eller motarbeta den, utan så att han ger den ett rikare och djupare innehåll. Till ett likartadt resultat ledde utan tvifvel ock korrespondensen mellan honom och kamraterne. Åtminstone de bref af dessa som finnas i behåll redogöra för sysselsättningar af det slag som Zachris, då han var hemma, deltog i: vintersport, fiske, utfärder till omgifningen, bollslagning m. m. Men så mycket detta än kunde verka stärkande på hemkänslan, så kunde Zachris dock säkert ej underlåta att känna sig i vissa afseenden öfverlägsen dessa kamrater. Redan formen i deras bref är ofta rätt otymplig. Alexander Uithén, af hvilken de