skaivdegryning. 361 Söka vi klargöra för oss hvilken inverkan denna ganska brokiga samling af olika länders alster kunnat utöfva på gossens föreställningsvärld, så torde vi till en början kunna antaga som säkert, att han lämnats ganska oberörd af den djupare själsanalys och den teckning af komplicerade inre strider, hvilka förekomma t. ex. i Werther och Valfrändskaperna. Därtill saknade han ju anknytningspunkter i den egna erfarenheten. Å andra sidan accepterade han sannolikt utan den ringaste protest den art af karaktärsteckning, som i romanerna var så vanlig: hjältar utan fruktan och tadel kontrasterande mot bottenlösa bofvar. Redan i Teng-ströms barnböcker hade han ju vant sig att se beskedliga och obeskedliga gossar och flickor uppställda som motstycken mot hvarandra. Likaså var han nog ense med romanernas författare och författarinnor därom, att det borde gå de ädla väl och de dåliga illa. Äfven härutinnan fanns ingen nämnvärd skillnad mellan romanerna och barnböckerna. Till och med många af de ädla röfvaranförarne sluta olyckligt till försoning för att de upprest sig mot samhällsordningen. Ja själfva Carl Moor, urbilden för alla tyska romanhjältar af detta slag, säger ju, att två sådana människor som han kunde förstöra den sedliga världens hela byggnad. Slutligen: när många af dessa romanhjältar och hjältinnor uppoffra sig själfva eller sina fördelar, eller när de gång på gång förlåta oförrätter eller förräderier, begångna af dem de ansett för sina vänner, så stämde äfven detta på det närmaste öfverens med faderns kraf »vinn på dig själf» och med läseöfningens: »att fela mänskligt är, gudomligt att förlåta».