skaiydkgryning. 369 han tillsammans med två kamrater hela skaror af småfåglar, hvilka befolkade trappförstngan i farbroderns hus, bodde i granruskor och släpptes fria till sommaren. Denna föreställning om naturen såsom lefvande hade tydligen underhållits och stärkts af de sagor han i barndomen fått höra. Ja till och med Tengströms eljes så förståndiga barnböcker hade kunnat verka i samma riktning genom de många djurfabler de innehålla. Men vi ha redan tidigare antydt, att i de intryck han fick af både naturen och människolifvet mångfalden, rörligheten, omväxlingen, ja striden spelade en rätt stor röll. Och så långt han senare kunde minnas tillbaka hade han satt sin ära i att rusa med käppen in bland skogar af nässlor. Ju flere brännblåsor han fick på händer och kinder, desto stoltare var hans seger. Denna tidiga riktning åt det krigiska fick nu i Uleåborg rik näring. Och så berättar han: »Förtjusningen i Walter Scotts Ivanhoe, i Virgilii Eneid, i Wallenbergs öfversättning af Iliaden och Odyssén, romaner uppfyllda af riddare och röfvare, samt slutligen Gustaf II Adolfs historia hade gjort mig ofantligt krigisk. Jag förde krig på alla upptänkliga sätt. De homeriske hjältarne framställdes med stående kort i golf springorna och genomborrade hvarandra med gafflar som kastspjut. Vissnade häckar i trädgården bekrigade hvarandra med stenar; gården var vintertid uppfylld med riddareborgar, som besköto hvarandra med frusna kulor och stormades än af kamrater, än af små tappra snögubbar. Rönnbärsklasar förde häftiga krig med hvarandra och genomborrade fiendens bär med knifsuddar eller med trälansar. . Allt var lefvande och allt förde krig för äran. Funnos ej andra hjältar, så förde högra handens fingrar krig med 24