37 o iväxor och romaner. den vänstra handens och knäppte hvarandra rätt eftertryckligt under själfva skoltimmarna.» Men med känslan af naturen såsom lefvande förband sig äfven på ett egendomligt sätt sinnet för det underbara. »I Uleåborg», säger han själf, »begynte naturen afspegla sig i ett drömlif. Om vår- och höstkvällarna kunde j ag sitta i timtal på bryggan vid packhuset, där man hade utsikt mot älfmynningen och betrakta skyarnas färgspel vid solnedgången. Jag såg i dem alla de sköna palatser och féer, hvilka jag sedan beskrifvit i sagan om Luftslotten.» Enligt den antydan skalden här gifvit, kunna vi ur den angifna sagan få en föreställning om hvad gossen sålunda såg. Han följer med sina blickar vågornas dans ända till den yttersta randen af hafvet, där vattnet är slut och himmelen börjar. På detta underbara och ljufliga ställe leka luftandarna sin ystra lek. Än dyka de ned i hafvet, än rida de grensle på molnen, än kasta de boll med stjärnorna. Men när det sedan i sagan berättas om hvad barnen se och höra, huru en ser färgskiftningarna, en annan hör tonen, som går öfver sjön, då säger Elias, den blifvande skalden: »Och se, se dit . . . där tågar en skara af andar med blixtrande svärd och blanka hjälmar till strid emot slottet . . . Och konungen kommer ut med sin krona på hufvudet och leder vid handen en hvitklädd prinsessa . . . ack, hon är så vacker, så mild! . . . och därborta i klyftan ryter den gräsliga draken med sitt öppnade gap . . . och alla de fladdrande andarne, konungens folk, de rusa tillbaka från sjön, de ställa sig i täta leder utanför