skai/dkgryning. 371 slottets mur ... de afskjuta sina förgyllda pilar, som regna ned öfver fiendens skaror . . . och nu rycka härarna fram till strid . . . hurra, det klingar i alla hjälmar och kronor af blanka hugg ... en stormvind kommer från öster och skakar hela slottets grund . . . det skälfver, det vacklar, det störtar tillsamman, det brinner . . . och genom lågorna skina ännu andarnas svärd och prinsessans hvita fladdrande klänning af silfverskir.» Åter sålunda rörelse, handling, strid äfven i denna luftandarnas värld. Och om än allt detta är tecknadt tjugu år senare, samtidigt som Vintergatan diktades, så kan man vara viss om att själfva synerna äro återgifna sådana de framstodo för gossens öga. Men då i denna saga i bredd med de tre konstnärsnaturerna framställas andra barn, som ingenting se, utan gå hem och äta gröt, då är nog äfven detta drag ett minne från barndomen, ett minne af tidiga sammanstötningar mellan poesi och prosa. Och det var ju alis icke ur vägen att äfven prosan häfdade sin rätt; skalden säger själf: »Jag skulle ha blifvit en dagdrömmare, om icke kamratlifvet i skolan och min praktiskt förståndiga mor under ferierna återfört mig till verkligheten.» Modern öfversatte, berättar han en annan gång, »lockar flygande för himlens vind» till »håret slängde henne kring öronen». Denna motsättning mellan hans eget fantasilif och omgifningen verkacie ock att de uttryck det förra sökte sig höllos strängt hemliga för alla andra än systern. Detta så mycket mer som hans skaparlust tog en form, hvilken konrektoristen och ännu mer rektoristen måhända själf fann barnslig, eller hvilken han åtminstone visste] att andra skulle anse så. Han lekte nämligen med pappersdockor.