37 o iväxor och romaner. Glädjens sol upplyse mildt din bane och ifrån din himmel aldrig vik! Godt för dig hvarenda ängel mane! Och blif själf till slut en ängel lik. * Romanläsningen hade emellertid för gossens själslif ytterligare en följd, hvilken åtminstone för de närmaste åren helt visst var den viktigaste och mest genomgripande. Om han i romanerna fann sådant som han sett i lifvet, så låg det nära till hands att i lifvet söka och finna sådant som han läst om i romanerna. Och därvid medverkade utan tvifvel äfven vistelsen borta från hemörten. När gossen sitter hos fastrarna eller i sin egen kammare och slukar den ena romanen efter den andra, medan han ej för någon vågar omtala den rad af nya utsikter öfver lifvet, som för honom öppna sig i diktens värld, då känner han sig i samma stämning som så mången romanhjälte — kanske ock som mången riddare — hvilken är dömd att vistas eller irra bland främmande långt borta från sitt hjärtas utkorade, men i sitt trofasta sinne alltid bunden vid henne, som sitter stilla i hemmet och väntar. Och en sådan flicka fanns ju ock hemma i Nykarleby: det var hans lek- och skolkamrat, den blida och vänliga, men dock glada kusinen, Mathilda Iyithén. Hon var jämnårig med Zachris, och med henne kunde han nog tala förtroligt om allt hvad hjärtat drömt och fantasin målade. Hvilken ny tjusning, hvilken ökad dragningskraft fick ej romanvärlden för honom, då alla dess älskares fröjder och sorger sålunda kunde kännas som hans egna!