skai/dkgryning. 381 Och när han sedan kom hem till Kudnis, särdeles om somrarna, hvilket rosenskimmer kastade ej då samvaron med henne öfver hela tillvaron! Men huru blandade sig ej med dessa ljufva känslor en vemodig förnimmelse af att sommaren var kort och att hösten snart skulle komma med en ny skilsmässa. Och såg Zachris sedan i Uleåborg ett sällskapslif, ståtligare men stelare och mer förkonstladt än han hemma varit van vid, då ledde honom hans Iyafontaine att tänka på den enkla borgarflickan, med hvilken man kunde umgås otvunget och naturligt. Så blef Mathilda allt mera en representant för »naturen», denna natur, som öfverallt i romanerna prisades så högt. Nu förstod han ock småningom att vara tacksam mot föräldrarna, som tillhållit honom att lära sig spela piano. Ty pianot blef nu en tolk för hans känslor: han illustrerade namns- och födelsedagar där hemma med någon särskild melodi, till exempel en marsch, och så förband sig minnet af dagen med melodin. När han sedan åter var allena, blef samma musikstycke för honom symbolen af den lycka han under oförgätliga dagar njutit. Dessa känslor kunde ock utveckla sig ganska fritt. Bland de unga i Nykarleby var det någonting själfklart att hvarje gosse skulle ha en »flamma», och sällskapslekar, »knytor» och annat sådant gick ut på att få veta hvem som skulle bli hvars och ens »tillkommande» eller om man skulle »få» den man tänkte på. Men brydde man Zachris och Mathilda för hvarandra, så behöfde de ej genera sig därför: de voro ju kusiner och kunde, om de ville, taga hela saken på lek. Och när så Zachris' tankar och känslor alltmera kretsade kring den kvinnliga kusinen, då är det naturligt