faderiyös. 387 Åt Fru C. S. T. Att sitta på i gamla aspars skygd, ett barn på hvarje knä, i landtlig bygd, och kalla minnen upp från flydda tiders famn och offra så en suck åt den bortgångnes hamn. Äfven sitt testamente hade han redan den 19 april 1827 uppgjort. Han ansåg det orättvist att sonen skulle efter landsrätt ärfva dubbelt mot dottern, och därför bestämde han nu, att bägge barnen borde få lika stor del af arfvet, en fjärdedel, medan hustrun skulle få hälften af kvarlåtenskapen. Nu hade han hela hösten 1830 haft hosta, så att han långa tider fått lof att hålla sig inne. Som läkare förstod han nog att det onda satt i lungorna, och han förutsåg att hans lif innan kort skulle lyktas. Därför vidtog han ock, med samma lugn som före honom fadern och brodern, de anordningar han ansåg behöfliga för att ännu efter döden gagna sina kära, icke minst sonen, hvars framtida utveckling i rätt riktning låg honom så varmt om hjärtat. Så sammanfattade han de grundsatser, enligt hvilka han sökt leda gossens uppfostran och hvilka han nu hoppades att sonen själf skulle sträfva att frivilligt följa. Han skref: »Älskade Son! Din uppfostran och grundläggandet af din framtid utgör nu vid lifvets gräns mitt enda bekymmer. För tidigt ryckes ifrån dig det stöd du nu så väl behöfde. Emottag emellertid några faderliga råd — du skall finna dig väl af att följa dem. Handla efter vissa grundsatser och låt förnuftet vara din ledstjärna, då råkar du ej på afvägar.