37 o iväxor och romaner. friheten skulle räcka. Öfver nästa sommar trodde man i alla fall att han skulle bli i Helsingfors. Det var således icke med odeladt glada känslor Zachris nu lämnade hemmet. Han skulle ej blott få fira julen bland främmande, utan ock möjligen nästa år gå miste om alla sommarfröjderna på Kudnis. På sätt och vis var det en tröst att han, äfven om han fått komma hem under ferierna, dock ej fått träffa Mathilda, ty äfven hon skulle lämna orten för längre tid: hon skulle få fara till Stockholm och bo hos familjen Backman. Men å andra sidan: hvem kunde veta hvilka nya intryck hon här kunde röna och om hon, då de åter träffades, mera var samma Mathilda som förr — särskildt för honom? Med tankarna på allt detta blandade sig dock äfven förväntningar af mindre dyster art. Först och främst lofvade resan att bli spännande. Vägen till Helsingfors var nästan dubbelt så lång som till Uleåborg, och då redan skolresorna kunnat medföra äfventyr, hvem kunde veta hvad som under denna långa färd kunde hända? Ett band fästningsfångar hade nyss rymt från Sveaborg — tänk om man på något långt ödsligt skogshåll råkade ut för dem och finge pröfva på inhemska röfvare! Månne de komme att visa sig lika storsinnade som Rinaldo Rinaldini, Abellino och andra? I hvarje händelse var det bäst att vara beredd. Två gamla ryttarpistoler från Karl XII:s tid funnos på Kudnis, och dem lade Zachris beslag uppå. Den ena laddades med hagel, den andra med salt, och så var man klar till aktion, hända hvad som hända ville. Ensam behöfde Zachris dock ej heller denna gång ge sig ut på äfventyr, utan modern skaffade honom nu som förut en äldre reskamrat.