faderiyös. 399 Studenten Johan Jacob Östring hade under de två senaste läseåren haft kondition i Nykarleby; bland andra hade äfven Mathilda Lithén och Sophie Topelius läst för honom. Nu skulle han åter resa in till universitetet, och naturligt var då, att Zachris ställdes under hans beskydd. Dessutom följde modern honom ett stycke på vägen till Orisbergs bruk, där Franz Toppelius nu blifvit brukspredikant. Härifrån begåfvo sig Östring och Zachris af, troligen med egen skjutskärra. Detta hade den fördel, att kappsäckarna ej vid hvarje hästombyte behöfde flyttas, utan. kunde engång för alla fastsurras vid kärran, hvilket nog måste göras omsorgsfullt för att uthärda den femtimila skakningen. Dessutom var man ju ej säker på att vid hvarje ombyte få en kärra tillräckligt rymlig för allt hvad man förde med sig. Och här var packningen säkert ej obetydlig, då det för båda reskamraterna gällde så att säga en flyttning: Östring lämnade för alltid Nykarleby och Zachris hade i utsikt både en vinter- och en sommarvistelse i Helsingfors samt måste väl vara försedd därefter. I sällskap med dessa två följde i en annan kärra ynglingarne Johan Henrik IyOgren och Otto Mauritz Hohenthal, hvilka ämnade sig till Helsingfors i samma ärende som Zachris. Man var alltså manstark nog, ifall det gällde att möta banditer. Småningom lämnade man sålunda Österbottens slättland pch kom in i den stora ödsliga skogsbygd, som kallas »Tavastmon». Nu var tiden inne att vara på sin vakt. Zachris tog den ena pistolen — den som var laddad med salt — i sin hand och höll hanen spänd. Men intet spår till äfventyr lät sig förnimma; allt var förbluffande tyst och fredligt.