40o läxor* och romaner. Något måste väl ändå komma att hända, tänkte gossen. Och så undersökte han på de gästgifvargårdar, där man tog nattkvarter, noga alla golf, för att se om i dem ej funnos falluckor, och dörrarna bommade han för efter bästa förmåga, så att banditerne ej skulle öfver-raska honom under sömnen. Allt förgäfves; ingenting hände i den stil som han väntat. I stället hade resan nog andra motigheter. Den tunga packningen behagade ej gästgifvarne, i synnerhet som studenterne väl i allmänhet hade rykte om sig att icke skona hästarna. Så fick Zachris anledning att i den dagbok han förde öfver resan anteckna, att han på Toij ala gästgifvargård »uti Akkas socken och Tavastehus län», där man legat öfver natten till den i oktober, hade att göra med »en högfärdig och snäsig gemen värdinna». Efter att ha af rest härifrån klockan sju på morgonen närmade man sig småningom Tavastehus. Vid ett,skjutsombyte nära denna stad nekade dock gästgifvaren att sätta blott en häst för »lasset»; men, säger dagboken, »vi krånglade oss fram, i synnerhet med Logrens till hjälp» — troligen öfvertogo kamraterna en del af packningen. Äfven senare mötte samma svårighet att få häst. Och fick man, så kunde denna ibland vara så dålig, att man måste byta om på vägen, innan hållet tagit slut. Kamraterna förlorade tålamodet och reste af förut. Slutligen ledsnade äfven »Herr Östring och jag» vid detta trassel, och sex mil från Helsingfors togo de två hästar. Därefter gick . det »i fyrsprång», så att man klockan fem eftermiddagen den andra oktober åkte in i Finlands hufvudstad.