FADERLÖS. 4OI En Helsingforsbo från våra dagar skulle helt visst, om han kunde förflyttas till den stad som fanns för trefjerdedels sekel sedan, känna sig rätt bortkommen. Mycket som nu är land var då vatten; blott fyra kvarter voro bebyggda med endast stenhus; därutöfver fanns i hela staden ej mer än ett tjugutal sådana hus och invånarantalet var knappast en tolftedel af det nuvarande. Med ett ord, staden var, som Topelius engång uttryckt sig, blott »karten af en hufvudstad». Men på den, som 1832 åkte in i staden och dessförinnan icke sett annat än Nykarleby, Uleåborg och i förbifarten Tavastehus, verkade Helsingfors otvifvelaktigt imponerande. Nykarleby var gammalmodigt med trånga, krokiga gator och byggnader från sextonhundratalet, Uleåborg var visserligen nyregleradt efter branden 1822, men kunde just därför ännu ge intryck af ofärdighet, då stadens återuppbyggande företrädesvis berodde på privates företagsamhet. I Helsingfors åter var visserligen ock mycket ännu i sin början, men redan denna början visade hän på något betydligt mera storslaget. År 1808 hade staden rönt samma öde som tidigare eller senare drabbat alla äldre finska städer: att till allra största delen härjas af eldsvåda. Kejsarviljan bestämde emellertid 1812, att staden skulle bli landets hufvudstad. Ehrenström uppgjorde en i det hela taget vidsynt reg-leringsplan, penningar anslogos i — särskildt för denna tid — rundligt mått och den snillrike Engel utarbetade ritningar till de offentliga byggnader, som erfordrades för de administrativa myndigheterna, militären och universitetet, hvars hitflyttning beslutits efter Åbo brand. Redan den gata, som ledde in till staden, den två kilometer långa Unionsgatan, var i och för sig för 26