412- [hos runeberg. Den frihet hans värdsfolk sålunda gaf honom var naturligtvis mycket vidsträcktare än den han njutit hos farbror och moster. Men den berodde säkerligen ej därpå att Runeberg skulle ha varit likgiltig för sin pensionär. Tvärtom mötte han helt visst gossen redan från början med varm välvilja. Han hade nyss förut varit med om att stifta Finska litteratursällskapet, och en af dettas första uppgifter var att sätta Lönnrot i tillfälle att fullfölja det arbete Nykarleby-doktorn påbörjat., Så kunde ju Runeberg ej vara okunnig om huru betydelsefullt för den fosterländska odlingen det verk var, som gossens far utfört, och med den människokärlek han egnade den faderlöse förband sig det fosterländska sinnet, hvilket bjöd att låta sonen röna prof af den tacksamhet han på nationens vägnar kände mot fadern. Men Runeberg var på samma gång en skaldenatur, hvilken själf gjorde anspråk på frihet och därför äfven unnade andra sådan. Och unge Topelius var ej heller mera skolpojke utan »valedicent». Ifall ej förändringen i skolans dimissionsrätt mellankommit, så hade han nu kunnat vara fri student och som sådan naturligtvis fått anordna sitt lif bäst han ville. Dessutom kände" väl magistern sitt ansvar minskas af att Zachris i Helsingfors hade sin forna informator Blank, som kunde hålla öga på honom. Och slutligen funno Runeberg och hans fru snart, att han var en väluppfostrad gosse med goda grundsatser och att man sålunda kunde lita på -honom. Men just detta förtroende var rätta medlet att inverka på honom. »Det band, säger han själf, mer än alla förmaningar.» Han fann sig erkänd för hvad han redan gjorde anspråk på att få vara: en fri, tänkande människa,