sk ai/de hßmmet. 413 själf ansvarig för sina handlingar. Och då äfven faderns hela uppfostrande verksamhet gått ut på att bilda honom till en sådan fri människa, kom Runeberg att för honom framstå såsom en äldre vän, till hvilken han med förtroende och tillgifvenhet blickade upp. Så kunde han, när han varit på Logrens och Staudingers studentkalas, för följande dag anteckna: »Vid frukosten frågade magistern huru det gick till i går aftse, hvarpå jag svarade sanningen.» Och ju mer lärare och lärjunge kommo i beröring med hvarandra, dess närmare kände de sig dragna till hvarandra. Runeberg märkte snart nog, att hans elev i vakenhet och uppfattning stod framom andra af hans ålder,. och Topelius lärde sig lika snart beundra en lärare, hvilken vädjade till lärjungarnas eftertanke och själfverksamhet, icke blott fordrade läxpluggning — och som däremellan »stod och skrattade», när gossarne myIlade med hvarandra i snön, eller till och med kunde i deras sällskap kasta till måls med snöbollar. Denna sympati verkade ock, att Topelius mer än någon af de andra pensionärerna blef ansedd som barn i huset. Då det visat sig att jungfru Lotta ej var fullt pålitlig, fick Zachris stundom förtroendeuppdraget att gå med penningar till posten och sända dem i rekommenderadt bref till enkefru Runeberg i Jakobstad. Och han förstod nog, att magistern med dessa pengar "understödde sin mor, likasom han lätt kunde af husets enkla vanor och lefnadsordning sluta till att sonen själf icke hade något öfverflöd. Och uppfattade han detta bevis på sonlig kärlek, så fogade han sig väl äfven villigare i det enda som han hade att anmärka om: att det tre gånger i veckan bestods bohvetegröt till middagen. — Men