i skai,dehemmet. 4I9 Och detta piano lockade nu allt emellanåt själfva magistern in till gossarna. Först kom han för att uppmana Barck att spela för honom; men sedan blef det hans nöje att på någon ledig stund, medan Barck var borta, komma och sätta sig själf vid pianot. Åt Topelius sade han blott: »L,äs du!» och gossen läste, medan magistern spelade. Men han kunde ej undgå att lyssna tillika. »Då hörde jag honom», berättar han sedermera, »famlande upptaga enkla, men underbart vackra, för mig okända melodier — hans egna. Jag vågar ej påstå att de hade någon släktskap med Almqvists sedan publicerade högst egendomliga melodier, men när jag gjorde bekantskap med dessa, erinrade jag mig lifligt Runeberg.» Den inre andliga förbindelse, som sålunda uppstod mellan de båda skaldenaturerna, utgjorde, kan man säga, för Topelius i vissa afseenden en ersättning för den förlust han lidit genom faderns död. Visserligen kunde Runeberg ej egna hans utveckling samma noggranna uppmärksamhet som fadern; men han gaf honom i stället en frihet, som både skaldetemperamentet och åldern redan kräfde, och Topelius kunde instinktivt känna, att fantasin icke här befarades kunna få »ett, skadligt försprång framför förnuftet». Så mycket starkare kunde då Runebergs personlighet inverka på honom och genom föredömen ge honom stöd. Och för denna personlighet var Runebergs diktning ett troget och samstämmigt uttryck. Så kom Topelius att äfven till denna diktning intaga samma ställning som till så många andra sidor af hans nations andliga och historiska lif: den fick för honom på en gång ett allmänt fosterländskt och ett personligt intresse. Runeberg blef