420- [hos runeberg. för honom ej blott Finlands nationalskald, utan ock hans magister. Men på samma gång verkade mångsidigheten af hans läsning — och icke minst studiet af den svenska romantiken — att hans egen utveckling som diktare kunde fritt fortgå i den riktning, som utstakades af hans personliga skaldetemperament. Och en sådan själfständighet ville ju äfven Runeberg hos yngre diktare se. »Var fri», plägade han säga, »och dig själf trogen! Gif aldrig bort dig, och läs ej mer af andra, än att du behåller dig sj älf.» * I den poetiska atmosfär, hvaraf han sålunda omgafs, och med den rundliga fritid han hade, kunde han ock fritt utveckla det inre lif han redan tidigare fört. Men de mångskiftande intryck han i Helsingfors erfor och samlifvet med en mängd olika personer höllo på samma gång känslan för verkligheten vaken och manade honom att reflektera både öfver andra och öfver sitt eget förhållande till dem. Hans anmärkning öfver fru Runebergs yttrande om pojkar visat tydligt, att han nu nått den ståndpunkt, till hvilken fadern fyra år förut tyckes ha velat leda honom: ha» bildade sig nu egna omdömen om den värld, i hvilken han rörde sig. Och likaså hade faderns uppmaning till »ihärdighet i det goda» nu burit frukt. Ty den dagbok vi redan citerat och som från och med den i oktober 1832 finnes i behåll fortsättes utan afbrott i åtta år framåt, bokstafligen enligt regeln »nulla dies sine linea». I början framträder dock i denna dagbok stämnings-lifvet jämförelsevis sällan direkt, oftare däremot i kortare kraftuttryck, tydligen härrörande från umgänget med