422- [hos runeberg. Grafström. Men man ser lätt hvad som väckt hans intresse för dikten; den är skrifven till en »Thilda» och tecknar huru ali sommarens fägring försvinner. Slutet blir emellertid: Men jag ej gråter, fast dagen är liden; kärleken åter står evig i tiden. Thilda, i den lefver sommaren än. lefver sommaren än. Den stämning, till hvilken han sålunda ansluter sig/ förebådar tydligt många af hans egna dikter, i hvilka likaså högre känslor ställas, såsom eviga, i motsats till den 3^ttre växlingen och förgängelsen. Men i bredd med den poetiska hyllning Topelius sålunda egnar kärleken, får äfven vänskapen sin gärd. Den 8 december är i dagboken särskildt utmärkt så att redan datum ger intryck af sorg: bokstäfverna äro utritade med dubbla konturer, som förbindas af täta streck i vågrät riktning. — Och så antecknas: »Alexander Lithéns dödsdag — var svartklädd hela dagen — spelte Forte Piano . . skref minnesorden». Dessa minnesord finnas ännu i behåll, och de afspegla så tydligt författarens utvecklingsståndpunkt vid denna tid, att de förtjena här intagas i sin helhet. »Några ord till minne af Alexander Iyithén, död den 8 December 1831. På hans dödsdag 1832. Slumra i frid, du älskade barndomsvän; din lott är säll. Trefaldt säll! du som vår Herre bortkallade innan du ännu pröfvat världen och dess förförelser, innan ännu