424- [hos runeberg. som pappas död och begrafning. — O Alexander, trofaste vän! Skulle vi, som annars i ren vänskap kunnat vandra genom lifvet, så snart skiljas! skulle du så tidigt ryckas bort från sörjande anhöriga och vänner! — dock hvem anar Guds outransakeliga vägar? säkert sörjde han med faderlig godhet för ditt väl då han kallade dig för att desto förr låta dig åtnjuta himmelsk sällhet. I mina ungdomsdrömmar hade jag på min vänskap med dig byggt sköna luftslott; med dig ramlade allt. — I dig förlorade jag icke allenast dig själf utan troligen äfven något annat dyrbart, det allenast den allvetande Guden, som ser i hjärtat, känner. Med dig har hvarje oskyldigt barndomens och ungdomens nöje försvunnit; jag har ej, kanhända får ej, någon jämnårig så innerlig så trogen vän som du; ensam har jag under den nu förflutna sommaren med saknad betraktat skådeplatsen för många barnsliga lekar och många framlefda glädjefulla dagar, djupt har jag känt och bittert beklagat att ett enda olycksaligt år. den 23 Januarii och den 8 December, beröfvat mig en älskad fader och en afhållen vän. Ack! om I haden lefvat, hvad hade då kunnat bedröfva oss? Vi hade, om Gud velat, kunnat framlefva våra dagar lugnt och gladt som fordom uti mina barndomsår; jag hade kunnat erhålla mången god lärdom, mången bepröfvad erfarenhet af den förre, mycket biträde och månget godt råd af den senare. Så hade vi vandrat vår bana, så hade mången, nu saknad glädje, då varit oss förunnad! Men nu! Men nu! Ensam, faderlös, saknande ett vänskaps-fullt hjärta nödgas jag sträfva framåt i förtröstan på Gud allena.--- , Dock hvarföre skall jag klaga öfver Guds skickelse? Ännu äger jag ju en moder, en syster och flere vänner