i skaldehemmet. uti världen; min lott är bättre än mången annan olyckligs, ännu befläckar mig intet brott ingen missgerning, flere fel men ingen synd. — Alltsedan jag börjat tänka har det ibland uppstått hos mig en innerlig längtan att få dö, nämligen en stilla död hemma, omgifven såsom Alexander af föräldrar och syskon. Hans och Pappas bortgång har styrkt hos mig denna tanke, och jag afundades dem nästan; få personer, för hvilkas skull jag ej törs önska mig döden, fjättra mig ännu vid detta lifvet; falla de unnan, då blir en stilla död min innerligaste bön till Gud.--Allsmäktige förbarmare där uppe, och I salige andar. Se ned på mig eländige, styrk mig i mina goda föresatser, hugsvala mig under min bedröfvelse och sträcken skyddande eder hand öfver min framtid, till dess jag sluteligen med själen befriad från kroppens band blifver en af eder lik genom förbarm arens nåd i Jesum Christum. Amen.» Af dessa uttryck för hans känslolif framgår huru lifligt han fortfarande känner sig förbunden med hemmet och de minnen detta skänkt honom. Och denna förbindelse upprätthålles naturligtvis äfven genom bref. Ett af hans första göromål var att köpa sig ett glasbläckhorn och lack. Och så kunde han för den 5 oktober anteckna: »Skref bref dit hemåt och hade brådtom, gick sedan ut i den tron att brefvet var på posten; men huru ledsen blef jag ej, då brefvet vid min hemkomst låg på bordet! Sakramentskade nöt till piga! Sådan förargelse! Och hvad skall Mamma där hem [ma] tänka, då hon ej får bref med denna post?» En liknande fråga hade de hemmavarande ofta nog kunnat göra sig angående Zachris. Ty upprepade gånger omtalas i dagboken, att han förgäfves på posten hört