nöjen och faror. 435 vanan vid fyrtio graders köld i Uleåborg och den inre värmen för konsten neutralisera verkan af den låga temperaturen. Han begagnar också rätt flitigt detta nöje, på vårsidan (24 februari—24 mars) regelbundet fem söndagar å rad. Bland andra stycken, som han såg Westerlunds sällskap uppföra, var äfven Oehlenschlägers »Axel och Valborg eller Trohet i döden» och den gjorde tydligen djupt intryck på honom, ty i pärmen till dagboken för januari finnas antecknade, fritt varierade, flere repliker ur den hemska scen, där Knut svartebroder dödas af ett spöke. Ett lifligt intresse väcka ock de pantomimer, med hvilka föreställningarna plägade sluta. Om De 3 rosorna (3 mars) säges, att den »var utmärkt nätt, isynnerhet en alnshög liten Amor som steg ifrån solen». Söndagen den 17 mars ser han Fra Diavolo, en pantomim af Magito, »som var förträffelig i slutet. Där fäktades till häst på theatern». En vecka senare ser han samma pantomim och den 29 ännu en: »Ali Pascha af Janina, hvarest herr och fru Magito fäktade och fästningen ögonskenligen sprang i luften. Det sista var verkeligen rätt skönt med fyrverkeri och bengaliska eldar.» Den 16 april ges pantomimen Robert le Diable, som han finner »ypperlig». I Röfvarkulan i Calabrien (den 23 april) »brann Magito upp». — Det är tydligt, att skoltidens röfvarbeundran och krigiska tendenser vaknat upp och känna sig i hög grad tilltalade af dessa stycken. Men hans beundran kan ock vara förenad med kritik: den 5 maj ser han »en strunt pantomime, som dock fick något anseende genom ett grant fyrverkeri.» Till systern skrifver han härom den 9 april: