442- [hos runeberg. Härtill bidrog mycket den omständigheten, att Barck äfven för öfrigt intog en undantagsställning i hemmet. Han var nämligen en »dansmästare» af första ordningen och därför af sin far rekommenderad till att hållas under sträng kurans. Han var ock, säger Topelius i sina anteckningar, den ende af husets ungdomar som fick handgripliga tillrättavisningar. »Han icke allenast rökte, han sväljde också röken med välbehag och talang; och han var förbjuden att röka, hvilket var så mycket mera påkostande, då han såg mig begagna denna manhaftiga frihet med betydligt mindre talang. Alltså begärde han ofta min pipa, fick den också och underlät icke att flitigt anlita den under min frånvaro. En dag hörde han magisterns steg i yttre rummet och gömde pipan bakom sängen, men så olyckligt, att munstycket stack upp ofvanför sängtäcket. — Har du rökt? frågade magistern, då han såg en molnsky i rummet. — Nej, sade Barck med en min af förolämpad oskuld. — Nå -— sade magistern, när han såg munstycket och drog upp pipan — hvad har du här? — Det är Topelius som har rökt, bedyrade Barck. Olyckligtvis brann pipan ännu, och följden blef en husaga, icke så mycket för rökningen, som icke mera för osanningen.» Det är då ej, ätt undra på att äfven Topelius kunde emellanåt finna B ar eks uppförande mot honom sådant att han var mindre trakteråd af kamratskapet. Han hade ju för öfrigt aldrig delat rum med någon främmande och var ej alltid stämd för sällskapande. Så blef ock första intrycket af bolagskapet med Barck ogynnsamt: den 6 oktober »satt här en syltfot (Barckens bror) en lång stund.»