nöjen och faror. 443 Barck själf uppträdde däremot å sin sida i början högst välvilligt, och Topelius blef af honom den 8 oktober »ymnigt trakterad med confect och carameller». Men redan den 15 har något hunnit inträffa, som föranleder den korta, men kraftiga dagboksanteckningen: »Barck den fan.» Och strax därpå: »Fru Runeberg lofvade mig [= gaf mig lof?] vid bordet att [få?] köra ut honom.» Den 17 äro dock båda antagligen åter i kompani, då det »sköts med en liten metallkanon i vedlidret, hvaröfver vi fingo litet snubbor af fru Runeberg.» Men den 22 är åter »tvist med Barcken». Och den 26 »var Barcken i en faselig nöd»; måhända hade han gjort något fuffens, som behöfde försonas, ty båda gå på eftermiddagen med en tredje kamrat till konditor Menn, där Barck trakterar. Följande dag är Barck »sjuk på f. m. och skolsjuk på e. m.», något som säkert ej höjde hans aktier i kamratens ögon. Alla dessa erfarenheter verkade så kraftigt, att Topelius inspirerades till — en dikt på hexameter, »Barckiaden», skildrande huru Barcken kommer hem från Sveaborg, dit han emellanåt plägade fara (sannolikt till någon släkting), och i pockande ton begär te af »kortnäsiga jungfru Maria». Djäfveln anfäkta, hämta mej the — tamme fan jag har brådtom. Nu må man märka att Barck i sin häftiga ifver förglömde hur stor skillnaden är mellan Helsingfors och Cristina. Här är man tyst. Där förde han bud så mycket han lyste.