nöjen och faror. 445 När han den 19 december kom tillbaka från Sveaborg, hade han, utan att någon hos Runebergs visste däraf, fört med sig en liten lurfvig hund, en äkta fuling, som han fattat tycke för. Denna ämnade han i hemlighet taga med sig då han for hem; han inlindade den därför mycket omsorgsfullt i sin kapprock och tänkte själf resa hem utan öfverplagg. Och när hans äldre bror -— »sylt-foten», eljes student — kom för att af hämta honom och stannade med kursläden utanför på gatan, kom Samuel efter någon väntan ut med kapprocksknytet, kring hvilket han lindat sitt resbälte. Brodern fann det vara oförnuftigt att han ej hade kapprocken på sig; Samuel tvangs att öppna knytet och hunden, som lydde namnet Mirka, fick bli kvar. Och Topelius antecknar på kvällen: »när jag kom hem, så hade Barck lämnat här en liten hund, för hvilken man knappt fick nattro.» Men de följande dagarna »roade han sig» med Mirka, och på julafton har han den med sig ute i staden; ja då han åker med isvoschik, sitter äfven Mirka i släden. Då han i en parentes tillägger »se: Mirkas resor om julafton», är det sannolikt att han däröfver författat något slags beskrifning. Vid skridskofärderna på nyåret är äfven Mirka med »och hade roligt på återvägen.» Och snart hade de båda hunnit bli goda vänner: när Mirka skulle skickas tillbaka till Sveaborg, ville Topelius åtminstone ha ett minne af honom, hvarför han den 4 januari »tog af Mirka». Och Mirka å sin sida hade så fäst sig vid honom, att den efter ett par dagar sökte sig tillbaka från Sveaborg. Så antecknas åter den 12: »fick veta att Mirka blifvit bortförd till Sveaborg. Stackars Mirka! nog blir du dränkt.» Men den 17 kom den än en gång »alldeles emot förmodan