nöjen och faror. 447 Staudingers åsyn, så örfilar, »orrungar» och slutligen (den 2 maj) »2 fullvuxna orrar, så att han skrek: Topelius! hvarför ska du slå mej? du ä ingen öfversittare!» Hvartill i dagboken bifogas ett mångtydigt: »hå hå». Den 11 maj åter anlitas B ar ekens »lineamentflaska» jämte krut, sot, talg och vatten, hvaraf fabriceras bengaliska eldar. Men den 13 får Barck än en gång stut. Och den 20 maj berättas: »Körde jag ut Barcken, som for af till magistern och hade in herr jag. Barcken fick att vara inne, som ock rättvist var.» Dessa anteckningar visa oss åter synnerligen tydligt, att vi ännu ha att göra med en pojke, hvilken i sitt yttre uppträdande kan vara alla andra lik och af kamraterna i skolan uppfostrats till att hvarken skräda ord eller vara alltför blöthjärtad, när det gällde att försvara den position man ansåg sig böra intaga. Men midt i ali denna pojkaktiga manhaftighet skönjer man dock huru ett själfironiskt löje leker kring »herr jags» mungipor och förmår honom att genast erkänna hvad som »rättvist var». ■se- Till andra kamrater än Barck och Örnarne stod emellertid Topelius fortfarande i ett rakt motsatt förhållande: han var yngre än de, men ville naturligtvis icke att detta skulle märkas. Och med den vana han hade att röra sig bland främmande samt med hans vakna intelligens och det myckna han af lifvet sett och läst om, kunde väl äfven de han umgicks med lätt glömma att han ej var mer än femton år. Men därmed kom han i beröring med ett lif, hvilket stundom antog rätt betänkliga former och för honom kunnat bli ganska vådligt, ifall han dragits djupare in i. dess hvirfvel.