FRÅN FEMTON ÅR Tllvly SEXTON. 35 Mathilda och framtida sällhet». Men denna föranleder reflexionen: »En dröm. —-Ja, det torde en dag, sedan hoppets stjärna slocknat, min hela sällhet bestå uti en sådan dröm.» Nu får han dagen före julafton den stora glädjen att mottaga »några rader af Mathilda som svar på mitt vågstycke och som ett bevis att hon ej ogillat det». Och så tillägger han: »Goda Thilda, du förblifver dig lik, äfven som bildad i stora världen. Du synes i ett troget hjärta bevara det barnsliga trohetslöfte vi omedvetande svuro hvarandra sista dagen jag såg dig. Gud ske lof, jag har hållit mitt.» Äfven detta förhållande bidrar högst väsentligt att utveckla hans själf reflexion, men osäkerheten om framtiden i förbindelse med saknaden ger denna reflexion en öfver hufvud vemodig riktning. Nyårsaftonen stöpes lycka, och Zachris tolkar sin som — ett benrängel. Och nyårsdagen önskar han Mathilda lycka, men tillägger så för egen del: »och må hoppet ännu en gång genom åsynen af henne fastare stärka mig i pröfningens hårda kamp.» Men i bredd med hoppet har han, så ung han än är, redan äfven minnen att lefva i och trösta sig med: en resa till staden tre år förut, »då Mathilda med barnslig välvillig godhet slog sin kappa omkring mig och tryckte mig mot sitt hjärta till skydd emot kölden. Hvilka ögonblick!» Detta, att han har minnen att återupplifva, verkar att han än starkare känner att han ej mera är barn. Så citerar han på sin födelsedag först: »Också jag har varit femton år» och sedan Geijers Vikingen, som uttryck för att äfven han vid sexton års ålder erfar längtan att komma ut i nya regioner åtminstone af det inre lifvet.