IO STUDENT. utan ock från Franzéns »Finlands uppodling»; men äfven sålunda sedt är uttalandet anmärkningsvärdt såsom innebärande ett tidigt upptagande af ett redan traditionellt finskt åskådningssätt. »Men se! det var en konung öfver Svea land, stolt och oböjlig som den tolfte Carl utan att äga hans mod och hans fältherreblick. Han retade den starke jätten i öster till strid, och ve Finland för hans obetänksamhets skull!» Så följer en dityrambisk skildring af kriget och dess växlingar, dess segrar och dess ära, samt såsom kontrast därtill det slutliga nederlaget. »Ha! — slutar uttalandet — det mäktige har segrat! — Nej, icke segrat — den tappre har segrat öfver lifvet, och kransen knytes honom i historiens bok. Tappre och ädle finske män,- värdige söner af Suomis land, hård var eder kamp, skön var eder död, odödelig är eder ära!» Den stil, i hvilken detta uttryck af hans känslor är hållet, påminner starkt om Tegnérs Svea; men äfven Den döende krigaren har måhända verkat, att strax efter ett uttryck af jubel öfver den första segern — »Suomi har segrat och fäderneslandet lefver ännu» — följer: »Men på slagfältet har döden lägrat sig, drypande af blod, hemsk till sin blick — tusende fiender har han famnat och hundrade af dem som kämpade för sitt fädernesland.» Men med impulserna från Reins framställning och från de dikter han läst förbinder sig otvifvelaktigt här, likasom i afseende å stora ofreden, den tradition han själf i sig upptagit, hvad som »lefver i folkets minne». Det är anmärkningsvärdt, att det enda namn på ett slagfält han omtalar är Oravais. Och å andra sidan ställas dessa intryck i nära förbindelse med den tid han