ANDENS FRIA FOI,K. 59 förande tolk, som Porthan och Franzén varit. Och de nya männen, de som skulle dels återupptaga och föryngrande omskapa de gamla idealen -— Runeberg, Stenbäck, Lönnrot, Castrén, Cygnaeus — dels, i spåren af Arwidssons så olyckligt aflupna väckelseförsök, skoningslöst kritisera hvad man hittills ansett vara fosterländsk kultur — Snellman — de voro alla ännu i sin början. Så hade ock Topelius, utöfver sina studier i elfva från hvarandra isolerade ämnen, icke någon annan akademisk tradition att ansluta sig till än Franzéns diktning och — den nya hos ungdomen väckta oppositionslusten. Denna sistnämnda härrörde dock ej ensamt ur sådana obetydliga tilldragelser som ofvan omtalats, utan hade en vida mer allmän innebörd; ja man kan i den se första tecknet till en stundande brytning mellan gammalt och nytt. De akademiska fäderne, med rektor i spetsen, hade in amplissima forma upptagit som sin Tengströms sats, att den enskilde ej är kallad att blanda sig i politiken, och de ville förverkliga denna sats så, att den innebar obetingad lydnad för högre auktoriteter. Därför borde ock ungdomen — på hvilken väl, om på någon, man var benägen att tillämpa reaktionens lära om »der beschränkte Unterthanenverstand» — hålla sig i spatsergången, och alla borde så enigt som möjligt samverka till fullföljandet af det program, som låg i generalguvernören furst Men-schikoffs bekanta yttrande: »Från Finland får ingenting höras, hvarken godt eller ondt.» Detta program var naturligtvis icke i ungdomens smak. Den hade starkt påverkats af revolutionerna 1830 och läste i smyg det i Finland förbjudna Aftonbladet samt insöp därigenom liberala ideer. Särskildt Polens