68 STUDENT. kamp för sin frihet följdes med varm sympati. Och hvad Topelius angår ihågkom han därjämte med lika stor värme hvad som lefde i »folkets minne» om förfädrens öden, lidanden och bedrifter ända till det sista kriget, då »jätten» ville »fördränka den frihetens blomma, som spirade på Finlands gröna vall». Så är det då ock helt naturligt, att han anslöt sig till oppositionen mot den alltför stora underdånigheten. Och dessa hans känslor underhöllos och ökades af hvad han såg omkring sig i lifvet. Vi ha redan omtalat det intryck den grekisk-katolska gudstjensten på honom gjorde, och i dagboken finnas flere uttalanden som gå i samma riktning. Att illumina-tionerna och annan ståt på kejserliga högtidsdagar gåfvo anledning till ironiska uttalanden, sammanhängde kanske med den ovilja han kände öfver det lefverne som fördes vid sådana tillfällen, men troligen ock med att han ej kunde lida det underdåniga fjäsk han såg t. ex. då Menschikoff besökte Helsingfors eller kejsaren väntades dit eller då hela Nykarleby stod på tå för Rehbinder, som på »déjeuner dinatoire» hos Iyithéns »åt och drack friskt» i sällskap med »de gode råd- och handelsmännerna m. m.», hvilka, »styfva, stela och kruserliga, sågo ut som frusna torrfiskar uppradade kring en disk». Topelius hade säkert ock fått vara med, om han velat, men i stället kastade han »under ali denna herrlighet» demonstrativt käglor på Brunnsholmen med Henrik Backman och beskådade ej ens den höge funktionärens affärd, därvid de uppbådade elfva hästarna, enligt länsmannens order, skulle »hållas med svansarne mot vägen». Men hans yttranden öfver sådana tillfällen kunna ock ibland ha en djupare innebörd. Så t. ex. den 5 maj 1834,