ANDENS FRIA FOI,K. 67 gången »vid utgåendet stampade horribelt». Alltsammans slutade dock med att endast schlafrockmannen fick varning, de öfriga befriades från straff, »med påminnelse att framdeles taga sig till vara för dylika förseelser.» De tilltalades anhållan om protokollens utlämnande till tryckning af slogs. Vi kunna icke upptaga utrymmet med en närmare redogörelse för uttalandena i denna sak, så ytterst målande den än är för tiden. Nämnas må därför blott, att rektor tydligen leddes af den mest faderliga omsorg om studenternes goda uppförande och däraf beroende anseende, men att han därvid lika otvifvelaktigt i hög grad gaf sin värdighet till spillo och framkallade ironiska genmälen af ungdomen, hvilka måste ännu mer förringa hans prestige. Och i samma riktning verkade att man kunde se honom påsknatten postera utanför ryska kyrkan »midt ibland pöbel och pack», för att afstyra möjliga ofog, eller som Topelius formulerar det, att »Rector magnificus, den strunten, stod där och lurade på studenterna». Vid den irriterade stämning, som sålunda väckts gentemot allt som hade utseende af småaktigt trakasserande, är det lätt förklarligt, att hösten 1834 en annan i sig själf ytterst obetydlig sak väckte ny och stark förbittring. På en picknick såg en af direktörerna att studenterna icke dansade, och han yttrade då, att de lika gärna kunde hålla sig borta, om de ej bidrogo till trefnaden. För detta yttrande ställdes han till rätta af en student — samme man som på våren uppträdt i schlafrock på teatern — och så förljöds det, att rektor förbjudit denne student att framdeles gå upp på picknickerna. I själfva verket hade han blott nekat att åt honom aflåta en af de student biljetter, som för nedsatt pris såldes på rektors-