72 STUDENT. I frågan huruvida den beslutna klyfningen af afdelningen vore att betrakta som en lycka eller olycka uppträda Snellman och Stenbäck. Den förre menar att Vasenser och Ulaburgenser båda behöfva hvarandra just på grund af sin olikhet i lynne och anda, »de förre för att genom de mera finskes umgänge lära sig känna och fatta renare finsk anda och tänkesätt, de senare för att af sina lifligare, kanske ock mera hyfsade kamrater från Vasa län kunna lära sig politesse och mera liflighet». Stenbäck, hvars tal Topelius finner »förträffligt», anser delningsplanen afse blott att kunna »exercera, tyrannisera och handla med studenterna efter behag», bringa andan bland dem att slockna och »lämna rum för en slafvisk undergifvenhet». Och tyvärr är motståndskraften mindre genom att denna anda redan hos många är alldeles förkväfd. »Hvad kan man väl vänta af dessa sirliga ungherrar, hvilka med och utan mustacher sprätta omkring på gatorna och mycket hellre försumma ett möte, än de vilja lämna spelbordet eller uraktlåta en visite?» Denna öfver afdelningen hängande fara manar till själfpröfning, och så diskuteras om de många privatis-ter, som voro alldeles utan uppsikt, och af hvilka åtskillige gjort sig illa kände. Stenbäck uppträder åter och framhåller kraftigt afdelningens ansvar för dessa yngre kamrater: i) »inför oss själfva», för nationens framtida bestånd; 2) »inför deras föräldrar», som skylla studen-terne för att privatisterne råka på villovägar, och icke med orätt, »ty det är just af skräpet af studenterne, som sällar sig till dem för att äta och supa på deras pung». Och 3) »behöfver jag väl knappt nämna, att vi inför Gud äro för dem ansvarige». Så griper C. v. Essen in och