ANDENS FRIA FOI,K. 73 yrkar på åtgärder mot förförarne, af hvilka nationen äger alltför många. »Ens hjärta blöder», men han anser sig böra utpeka några; två af hans egna skolkamrater ha »under sommarn lefvat som ena hedningar». Stenbäck nämner så två storspelare och kurator ytterligare en. Detta föranleder nu en räfst med flere sådana odågor. Som vanligt i dylika fall voro åsikterna rätt delade om den grad af stränghet man borde visa, och Topelius känner tydligen sitt domareansvar, då han säger: »Jag röstade efter rätt och samvete, och så tror jag enhvar gjorde, ty det var ej om småsaker.» Tre af de anklagade blefvo relegerade. Men för två af dem gjordes nu åter en insamling, och Topelius uppbar medlen samt säger själf: »Varma blod! varma hjärta! jag märker att I ej ären likgiltiga för kamraters missöden!» — Säkert bidrog dock kontrasten med detta »missöde» till den känsla, som talar i en anteckning om ett möte kort förut. »Inspector bläddrade i nations stora matrickel, gick igenom de gamle gubbarnes namn, berättade detaljer om dem och roliga anecdoter, så att det var trefligt. 3 välkända män af vår familje stodo i boken.» Lägger man härtill att sångsällskapet, i hvilket äfven Topelius hösten 1834 tar sitt inträde som andra tenor, vid möterna utför sång och att en handskrifven tidning utkommer, så finner man att Snellman med skäl kunde en afton, då Topelius följer honom hem från ett möte, uttrycka sin förnöjelse öfver att mötena gå så bra. Och Topelius svarar, att han finner denna glädje naturlig »för den som så mycket verkat för dessa möten». Allra mest upplyftande var dock intrycket af terminsfesterna, särskildt då anordningarna voro mycket enkla, så att kassan ej betungades, och man följande dag var