BORTA OCH HEMMA. IOI märkt are, men just därföre så mycket mera äkta och naturliga bildning, som i våra mindre kretsar bildar det rätta glada medelståndet, så blir mig valet oändeligen lätt och säkerligen lika rätt som det är lätt. — Punkt.» Den ställning Topelius sålunda intar till lifvet i Helsingfors, den vidhåller han äfven i flere andra afseenden. Han vill nog gärna ha roligt, men han finner de former, i hvilka nöjeslifvet i hufvudstaden rör sig, dels onaturliga, dels sårande hans sedlighetskänsla. Så skrifver han redan vid höstmarknaden 1834, efter det han varit hos te-jungfrun: »Jag vandrade hem igen; jag såg sedefördärfvets olyckliga representanter i mängd på gatorna och beklagade i mitt hjärta att Helsingfors, ett ställe där vårt fäderneslands så yttre som inre urverk sättes i gång, skall vara en stor stad. (Jag kommer härvid ihåg: »Stockholm är en stor stad». Guds hand ligger kanske därföre tung öfver de vansläktade svenskarne!) Prisa vill jag lugnet i min stilla boning, tacka vill jag det fridsälla lifvet inom mig själf, emot hvilket jag föraktar sinnenas rus och det bullrande lef vernet utanföre.» Detta är icke något tillfälligt känsloutbrott, utan en länk i den medvetna själf uppfostran, som han i så många afseenden dref och vid hvilken han följde faderns råd att taga lärdom genom aktgifvande på andra. Så hade han äfven kort förut med några kamrater gjort en aftonpromenad; och »därvid ville vi ock veta huru Estnäsbacken såg ut, ett kvarter af staden, där man har tillfälle att se mänskligheten i sin förnedring och lasten i sin ohyggligaste gestalt. Det föreföll mig som om Satan med hånlöje ville ropa till oss: människa, du som engång var Guds afbild på jorden, späk ditt högmod och se ned