IO 2 STUDENT. nedom att uppstiga». Men själf hör han till den öfversta af dessa klasser, »noblessen», bestående af »köpmännerna, ämbets dito och en del skepparfruar», och denna är »den minst småaktiga af alla, som alltid är fallet i sådana relationer». Och på en »noblessens» klubbdans utgöres mängden kavaljerer af »studenter, unga sjömän och nyinstallerade bokhållare». Ja Topelius anmärker med fägnad äfven »den jämna fördelning af dans, som belopp sig på fruntimmerna, så att ingen var dame de premiëre, ingen satt för mycket». Visst finnes äfven inom denna krets ansatser till känsla af att man är »bättre» än andra. Apotekaren gläder sig åt att med Topelius och Staudinger kunna »tala om annat än tjärtunnor, finnar m. m.» Men säkert log Topelius häråt lika godt, som åt en frus förmodan, att han skulle ha ledsamt på hemorten i brist på lärdt sällskap. Den goda frun, säger han, »hade det begrepp om en lärd, att man därtill nödvändigt behöfde magra knotor, glasögon och dammig frack. Hon måtte ha föreställt sig, att jag åtminstone hade mina goda anlag till allt detta.» Äfven andra yttringar af småstadsaktighet bli föremål för hans löje. När, på initiativ af de unga damerna, »juntor» arrangeras, bildar sig »ett antijuntiskt partie» af några herrar, och en af dem finner det »högst oanständigt, att de unga damerna sprang så där efter ungkarlarne». Detta af färdas med orden: »Allt det där är icke alis farligt; löjligt och roligt snarare.» Mindre fördragsam är han mot förtal; då utbrister han: »Argsinta kacklande höns, mina damer, ni kunde tiga därmed!» Och samtidigt säges: »Här i staden vet man strax i ena ändan af ett kattbröllop i den andra.»