IO 2 STUDENT. blomstrade i ungdomens lekar, i sagor och sånger, är numera till det mesta försvunnen ur folkets bröst.» Ett år senare upptages samma tema en afton, då han är i sällskap hos Lithéns. »Sedan nu sällskapet sutit en stund och uttömt sina närmaste conversationsämnen, sedan fruarna placerat sig vid spelbordet, sedan de unga damerna och de unga herrarna sett på hvarandra en stund och jollrat i diverse ämnen, sedan äfven dessa ämnen tröto och man bara såg på hvarandra, arrangerades äfven ett litet spelbord för oss ungdom, och där togo vi vårt boston, likasom gammalt folk. Jag måste tillstå, att oskyldigt sällskapsspel är visst bättre än att gäspa och att göra ingenting, men det är dock en bedröflig syn att se dessa unga, glada och lifliga ansikten fördjupade i tanklös tystnad kring några kortlappar, liksom man ej tidigt nog skulle hinna lära den ädla konsten att beräkna och vinna ändå. Men detta är vår tid . . en kall, en förtorkad, en egoistisk tid, liknande nära nog en bild af ålderdomen själf. Hvad vi icke vilja, det veta vi rätt väl, men hvad vi önska, det kan ingen så lätt utreda. Leka vilja vi intet — det är tråkigt — för konst ha vi ej sinn — musiken tröttar oss. Litterär bildning ha vi ej nog för att däraf bilda en kärna i vårt sällskapslif. Dans roar ibland, men snart torde också den fatigera för mycket. Hvad roar oss då? Korten? — i det hela — nej! skvaller och histori-etter för dagen? — i längden nej! Hvad annat då? Intet! och det är hela vår olycka. Däraf denna tomhet, denna liknöjdhet, denna köld, som mer eller mindre i alla säll-skaper framsticker. Och icke allenast i sällskaper, men äfven och egentligen inom oss själfva, i grunden, i hjärtat. Den forna värmen är försvunnen med det enkla glada