bleknande sot. 127 detsamma, men sakta inom mig. En gång, tänkte jag, en gång i framtiden skall ditt minne så gärna dröja vid denna tid af ljus, det sköna ljus, som den döda bokstafven ej kan och ej vill förtro åt mitt papper.» Och vid hemresan säger han: »Det är ute på sjön, likasom i ett isoleradt tillstånd från andra människor, som fört rolighetens och tref nådens band starkast sammanknytas. För mig, speciellt, hade detta Alörn nu varit en lustgård, kanske mer än för någon annan. Hvad mer hade jag kunnat önska? Här hade jag alla dem som äro mig kärast, det var ljus, det var en drömmandes lif.» Allt detta säges 1834, då Zachris bott på Alörn tillsammans med mor och syster. Men följande sommar äro dessa resta till Sonnes, och han betraktas som medlem af familjen Iyithén. I nära fjorton dagar har han varit »Kudnispatron in extenso», då Iyithéns båt lägger till vid bryggan för att afhämta honom. »Och som fågeln, som en vårmorgon slipper ur sin bur och svingar med ett fröjderop opp i himmelens blå, så flög jag ner längs backen till stranden och embarquerade där.» Nöjena äro de vanliga, stämningen än uppsluppet glad, än mer högstämd, såsom då på en skogspromenad Tegnérs St järnsång »klingar i den gröna skogen». Någon gång berättar han sagor för flickorna och får till belöning de vackraste af de åkerbär de plocka. Och så antecknar han, då han är i flickornas sällskap: »Jag mådde som pärla i gull. De voro icke mycket generade af mig, ty de sade jag var så beskedlig. — Ah! bon ciel!» Det sista utropet är väl befogadt. Ty han är nu sjutton år, stormande ynglingakänslor genomblixtra hans själ, när han ser flickorna sofva middag. Men därom