128 SKAI^DEKÄRIyEK. ha de lika litet aning, som om att han utvecklar hela kraften af sin vilja för att till och med i sina fantasidrömmar förblifva den älskade värdig. Så blir hans slutomdöme om Alörnsdagarna detta: »Jag skall säga hur saken förhåller sig. Om jag stått i andra förhållanden med flickorna och öfver hufvud med alla, d. v. s. om icke alla varit så innerligen goda och egna, så hade jag icke haft så obeskrifligen roligt och icke en sådan saknad sedermera. Jag må väl säga: det skall vara människor sådana som vi för att kunna ha så roligt . . Ingenstädes har jag på långt när till den grad som bland oss funnit det som just är quintessensen af skärelifvet, den lilla gudinnan Trefnad.» * I jämförelse med detta lif af ständig samvaro med den älskade förfalla naturligtvis de tider, då han är skild från henne, bleka och intetsägande. »Förmiddagarna», säges det i september 1834, »gå förbi, nästan utan att man vet huru det går till, och det är egenteligen på eftermiddagarne som man lefver, att jag så må säga.» Ty det är först på eftermiddagarna som han plägar träffa Mathilda — när detta icke sker, antecknas dagen gärna som »förlorad». Och »den dag jag icke ser Mathilda, har jag riktigt ledsamt, det fattas mig likasom något.» Men följande afton får han ersättning för denna saknad: en kyss, utlofvad redan på Alörn och om hvilken han »kan säga som Atterbom: den kyss du mig gifver se natten och Frey a». Dessa känslosamma ständer omväxla dock med andra, då en munter, ja uppsluppen stämning är rådande. Man rasar och springer i kapp, och en gång »dansade Mathilda och Herr Blank en ballett, som såg just rolig ut».