13° SK AlyDEKÄRIyEK. I december kommer Mathilda på en vecka till Kudnis, och då blir det »roliga, oroliga, lustiga tider». Närheten till henne verkar åter eggande på honom, men i mera gladelig riktning: han börjar på att borra ett hål i vindskammar golf vet för att »göra spektakel med flickorna», som bo i rummet nedanför. Och han omtalar nu helt lugnt, att han »satt och höll vakt vid damernas hufvud-gärd». — Oppe i vindskammaren var det så kallt, »att jag skulle ha frusit till assit [= allsintet] om jag inte händelsevis råkat vara varm om hjärtat hvar gång jag kom nerifrån». Följande dag måste han dock flytta ner, ty han är om morgonen nästan fastfrusen i sängen; men på eftermiddagen har han kaffe däruppe med äpplen, plättar och tesupé. — När så Mathilda skall resa, blir hon »hemkuskad af underskrefven. På återresan kom jag underfund med att det var bra kallt.» Följer så nyåret med nästan dagliga nöjen, i hvilka Zachris deltar med ett sinne, som förträffligt karakteriseras i orden: »Skrattat af själ och hjärta, men med själen af en gosse och hjärtat af en flicka.» En annan gång heter det: »Hvarför skulle jag icke dansa, när allt dansar omkring mig?» Och lustigt går det till, framför allt på ett slädparti tjogondedagen — där Zachris bland annat en stund »satt midt i flickhopen och berättade» — eller då han åker hem flickorna, som varit på Kudnis »många på en häst», så att folket i gathörnen säger: »Se de där!» Men midt i ali denna svallande lifsglädje komma plötsligt helt andra stämningar. Det blir engång under sommaren 1835 mellan Zachris, Rosalie och Mathilda tal om »framdeles», och han berättar: