BlyEKNANDK SOI,. 131 »Jag hade alltid sett flickorna med muntert mod tänka därpå. Nu smög sig säkert en skuggbild i Mathildas själ, hon blef allvarsam, föga fattades att icke hon och vi andra med hade börjat gråta. — Det vore bäst, sade hon, att få dö, medan allt är så här. — Hvarför skall du säga så, söta Mathilda?, sade Rosalie. — Jo för det jag vet så visst, att jag blir så olycklig ännu. Slutet var att vi så när stått med tårar i ögonen, när vi blefvo afbrutna.» Och Zachris gör i anledning häraf följande uttalande: »Ser du, bror Pegasenhjelm, om det närvarande är så ljust, att framtiden svårligen kan blifva ljusare, då må man väl säga, att det är lyckligast att lefva i det närvarande obekymrad. Men likväl, om i det glada drömmande lifvet plötsligen en tanke smyger sig in, en sorglig aning om en gräns för den sköna tiden, så fattar hjärtat denna tanke och fasthåller den med oförklarligt vemod. — Så underbar är människosjälen: midt i sin lycka kan hon gråta och likväl finna sig så säll. Det förefaller mig som måste själens ädlaste plantor vattnas med tårar.» På Alörn återkommer lika oförmodadt samma stämning; man är nära att börja gråta, »ty flickorna sade: aldrig få vi så roligt mer. Det är liksom det skulle ana mig att något händer, att vi ej under samma förhållanden komma till Alörn mer. Oaktadt allt hvad jag sade däremot, så måste jag medgifva, att det förefaller äfven mig alldeles så.» Och när man så skall lämna Alörn, då gråta verkligen alla, »jag gret sådana tårar, som jag ej på åratal gjort