132 SK AI^DEKÄRIyKK. . . inte för afskedets skull, icke för glädjens skull, som nu var slut, jag gret för det att den aldrig kommer igen.» När man läser detta, kan man ej undgå att finna, huru olika denna tids människor voro flertalet af våra dagars. Mången af vår tids barn hånar den »känslosamhet» han finner i den äldre tidens romaner och förstår ej att denna är ett troget uttryck för känslo- och stämningslifvet hos ett släkte, hvars sinnen voro vida mer mottagliga för plötsliga och skiftande intryck — naturligt nog, då själarna ej hårdnat under uppslitande meningsbrytningar, utan man kunde oförbehållsamt låta de strängar dallra, som anslogos af natur, kärlek och poesi. Det ligger för öppen dag huru betydelsefullt det för den blifvande skalden var att ha lefvat ett sådant stäm-ningslif. Men själf säger han ingenting bestämdt om huru det kom sig att de mörka aningarna blefvo verklighet, att han aldrig mer kom tillbaka till Alörn på samma sätt. Hvad dagboken därom förmäler, är mest luftiga stämningar, som mera dallra bakom och mellan orden än taga sig uttryck i dem; man kunde därom säga som om Hannas tankar — alster af just denna samma tids stämningslif: det mesta, en blomdoft liknande, flög med suckarna bort och kunde ej fångas. Vi måste alltså söka hjälpa oss med användande af slutledningar, icke för att förstöra poesin i denna viktiga del af skaldens lefnadssaga, utan emedan plikten bjuder oss att söka binda denna samman med hans utvecklingshistoria i öfrigt. *