BlyEKNANDK SOI,. 133 Zachris antecknar engång (i december 1835): »Thilda ledsen öfver malice. Nämligen ett uppspunnet yttrande: Hvad rår jag för att alla tycker om mig? En dumhet, som ingen människa tror.» Ja väl, säkert sade hon aldrig så, därtill var hon alltför anspråkslös. Men nog hade hon haft anledning att yttra sig sålunda. En annan af stadens damer skrifver engång: »Mathilda Iyithén är ändå kronan bland våra NyCarleby-flickor.» Äfven på dem som kommo från andra orter gjorde hon intryck: började från Öst ring, som skrifver verser till henne och som Zachris tror sig »genomskåda», och slutande — enligt hvad han 1839 i Helsingfors hör berättas — med »en tråkig magister, som går i Nykarleby och tycker om Thilda Iyithén». Det var ingen mindre än Snellman, hvars filosofi ingalunda gjorde honom otillgänglig för tjusningen hos »das ewig-weibliche». En följd af den allmänna beundran hon sålunda väckte var att Zachris i alla de tre manliga bekanskaper som i Nykarleby stodo honom närmast hade — lika många rivaler. Mogren svärmade mera på afstånd och i hög grad sentimentalt för »den ädlaste flicka på jorden», som han i ett bref kallar henne. Mathilda å sin sida säger engång: »Mogren är en af mina favoriter», och Zachris, med sitt goda hjärta, berättar detta för honom: »jag ville göra IyOgren stackare en glädje», ty han hade, »därföre att Mathilda tyckte om honom, funnit ett visst välbehag för mina ögon». Och af notisen kände sig IyOgren äfven »smickrad i hög grad, som var högst naturligt». — Någon farlig medtäflare såg Zachris sålunda ej i Logren; denne vistades ock blott tidtals i Nykarleby.