134 SK AlyDBKÄRI^EK. I en helt annan ställning var Albert Dyhr. Han bodde i samma hus som Mathilda, han var dagligen tillsammans med henne, och hans känsla för henne var stark och djup. Men just därför fick denna känsla en mindre tilltalande form: då alla andra, t. ex. på Alörn, voro glada och uppsluppna, var han mörk och dyster och tydligen svartsjuk på Zachris. Äfven här talade dock hos denne hans goda hjärta; han beklagade Dyhr — »mellan lidelse och lidande är icke långt» — men man finner intet spår af något bemödande att motarbeta hans afsikter. Det ser ut som skulle Zachris ha ansett, att Albert själf fördärfvade sin sak, om än Mathilda, så hjärtegod som också hon var, gärna ville, så mycket det var henne möjligt, ställa honom till freds. Allra mest pröfvande för Zachris var emellertid, att hans bästa och mest förtrogna vän Henrik Backman likaledes tycktes vara gripen af den allmänna beundran för Mathilda. Och han var väl den farligaste medtäflare man kunde tänka sig. Född och uppvuxen i Sverige hade han starkt utpräglade flere af de drag, som man anser utmärkande för svenskarne, särdeles det sergelska »tusandjäfla». Han var gemenligen öppen och gladlynt, oförskräckt i sina angrepp på kvinnohjärtan, gaf god dag i hvad folk pratade, såg bra ut och uppförde sig som en fulländad kavaljer. Men han hade sina skof, då han »öfvergick från sitt trefliga muntergökslif till ett riktigt [-eremitlif]»,-] {+eremit- lif]»,+} stängde in sig, lofvade att aldrig gifta sig och skref: »Kroppen är i förnedringens tillstånd, och själen likasom i helvetet», eller: »Nu skall tro, Bror lilla, att här är fan så roligt i staden, så roligt att man vill för-smäkta i sitt elände.» Däremellan gjorde han resor till